Hej & hopp Sverige!
Nu var det verkligen länge sedan jag skrev någonting, men det har liksom inte blivit av.. Jag fick en förfrågan för två sekunder sedan om jag inte skulle börja skriva igen - då hade jag nästan glömt att den här bloggen existerade. Visst kan jag börja skriva igen! Det kommer nog inte bli lika ofta längre, men det gör ingenting. Jag känner dock att jag måste skaffa en ny design eftersom jag börjar få rätsida på livet nu. Det här ska bli mer glädjeblogg än deppblogg känner jag nu. Det behövs rum för negativa tankar men också positiva - för att det ska bli lite trevligare att läsa. Jag har sett att det varit mycket deppigt och negativt skrivet här - ta mig inte fel nu! För jag är verkligen ingen bitterfitta (ursäääääääääääkta ordvalet!!) på heltid, bara det att det är skönt att skriva av sig mer när man är ledsen/arg.

Nu är ni välkomna till ett nytt försök med bloggen & design kommer snart!



Det känns så hemskt långt till sommaren om man tittar ut genom fönstret nu...

Livet är bra konstigt. Nästan som att man inte tillåter sig själv att må bra.
I dagens samhälle är det också tabu att säga att man har bra egenskaper, att tycka att man ser bra ut eller är duktig på något. Det är nog just därför så många har dåligt självförtroende/dålig självkänsla (skillnaden där mellan är nästintill hårfin och jag blandar ihop det rätt ofta). Men när man börjar säga att man inte är bra på något - då är man överdriven. Då undrar jag. Man får varken säga bu eller bä, inte luta sig en centimeter åt något utav hållen. Man ska bara stå rak i ryggen i ledet, precis som "alla andra". Fånigt.

Någon gång ska jag försöka förstå mig på andras tänk, men just nu känns det inte lägligt. För jag har knappt plats för mina egna tankar i mitt huvud. Då är det riktigt illa. Eller? Nä, jag skojade bara, så illa är det inte. Det är ju bra att man tänker, men ibland kan det blir lite för mycket. Då får man kompensera det med de gånger man inte tänker alls. Då jämnar det ut sig. Superb!





Later!

Idag är en typisk Söndag! Trots att det är hmm... Onsdag idag så märks det att det faktiskt kunde varit en Söndag. Varför? Jo, för att det är så otroligt tråkigt och det är ingen som hör av sig till mig och de jag hör av mig till kan inte ses. Men livet rullar på ändå (trots att det är en nästan Söndag)! =)

Igår kväll träffade jag en gammal klasskompis och vi pratade massa minnen, det var roligt. Oj, oj vad vi skrattade! Då insåg jag hur längesen det var vi pratade överhuvudtaget - och hur fruktansvärt sopig vår förra skola var.. Det är konstigt hur det där kan förändras, jag menar från att vara jättetighta till att inte prata på ett par år.
Men trots att vi var lite nostalgiska igår så är jag glad att den tiden är över. Jag känner att jag är starkare nu på något sätt. Det är ju kanonbra! :)

Nej, nu känner jag att måste börja göra mig iordning och jaga tag i någon stackars filur som får dras med mig idag. ;)

På återseende!

WEI! Jag är jätteglad nu för att jag har fått veta att jag ska åka utomlands för första gången i Maj! Det ska bli jättekul! Som jag väntat på detta, nu får alla vara glada för min skull!

http://sandviken.se/aktiviteter/2009arsfototavling.4.3b2e7da123f5ef0cdd80005107.html

Jag är med i en fototävling! :)
Gå in på länken och rösta på nummer 10? :)

SNÄLLA!

   Idag är en sådan dag, då ingenting fungerar som det ska. Det är då huvudet dunkar och man är nära till att kräkas hela tiden. Det är då allting känns lite extra hopplöst och orättvist. Det är då man har nära till tårar utan speciell anledning. Det är då tankarna snubblar in på döden och man lägger sig i sängen och drar täcket högt över huvudet. Det är då man borde duscha men inte orkar utan bara struntar i allt, struntar i att lämna rummet för att gå på toa ens. Bara är en fånge i sitt rum, av sig självt.

  Det är då alla deppiga låtar är på och det är då man känner att man aldrig någonsin vill träffa någon, inte prata med någon, inte sjunga en ton.

Det är sådana dagar man bara vill spola förbi..

[Grattis Ida Roos 13 år]

   Det där med att vilja ha uppmärksamhet och skriva att man "mår så dåligt och ger upp". Ja, det är klart som fan att man vill ha uppmärksamhet när man skriver det. Vad annars? Det är ju väldigt lätt att stå att säga att det är fake när man inte varit i den situationen själv. Ja, jag kan ju tycka att det ibland är lite överdrivet, men använder mig själv av den tekniken ibland. Kanske vill jag pika någon med texten, men lite diskret.. Och just i skrivandets stund kanske det känns jävligt hopplöst trots att det egentligen inte är så farligt. Men detta förstår man aldrig riktigt, förrän man upplever det själv.

   Numer så har jag bestämt mig för att skriva av mig alltihopa och radera det sedan. Eller spara det mer privat i min dator. Det känns som att omvärlden inte ska komma för allt nära inpå mig och mitt privatliv.
Men idag så mår jag bra! Idag är jag inte långt ifrån toppen av berget och det känns faktiskt skönt att kunna erkänna det, ja det måste jag säga..

   Jag läser min dagbok - Januari började och jag gick in i leken med flaggan i topp, folk vände sig mot mig men jag stod kvar rakryggad, la fram mina åsikter och levde efter det. Mormor köpte hund och jag tog upp kontakten med min tremänning som jag inte träffat på x antal år. Jag klippte av mitt långa hår och grät i flera timmar över att jag kunde vara så dum och göra det. Sara och Nikita kom hem till mig och överraskade mig, gjorde mig glad igen.

   Året fortsatte med Februari och den första dagen där är alltid jobbig, min ängel gammelmormor gick bort då. Samma dag gick jag och såg "I taket lyser stjärnorna" - den var bra och det var skönt att gråta. Ett tiotal dagar gick och jag blev med i styrelsen, jag var världens lyckligaste och stoltast i världen! Ytterligare några dagar gick och jag åkte till Falun med Roxanna, det var roligt! Samma kväll gick jag också och såg "Twilight" på bio i Ockelbo. Jag var tillbaka i stallet för en dag, kände hur jag saknat det och att om jag fortsatt kanske jag varit en av de tjejer som tävlade i hoppning.

   Mars kom och jag såg "Män som hatar kvinnor" på bio, den var brutal och jag blev helt förstörd. Jag började ta sånglektioner och älskade det! Det fick mig att våga tro på mig själv. Jag fick LWautograf på posten, gladare än någonsin - hoppade runt i huset som en galning! Min blogg var med i lokaltidningen och jag fick samma dag många besökare, vilket chockade mig, haha.

   Tätt i följd kom April jag fick presenter från vänner och familj varje dag i nästan två veckor eftersom att jag (och Cornelia) fyller år den femte. Jag hade en "fest" hemma som slutade med att jag skickade hem alla, haha totalkaos! Min bästa vän och min moster låg på akuten någon vecka - men de blev bra. Jag var på skrivarkurs en helg i Stockholm. Lärde mig rätt mycket och hade roligt större delen av tiden. Vi spelade in kamratstödsfilm i skolan där jag fick vara mobbare (dumt..).

   Maj gav sig in i leken och jag blev jätteledsen när Cornelia åkt in på sjukhus igen, men hon fick åka hem bara efter någon dag (skönt!). Jag fotade Micaela och bilderna blev väldigt bra. Min blogg firade ett år och jag cyklade runt storsjön fastän jag vurpat och nästan blivit påkörd fem gånger. Min kamera fyllde ett halvår. Jag åkte till Göteborg för att vara på Kamratstödskurs, det var roligt och härligt att vara på plats i den bästa staden (!!). Jag var ute mitt i betongen mitt i natten och rädd som en ... jag vet inte vad. 

Här vände det mesta.

   Juni fortsatte att köra tåget vidare. Vi hade kamratstödsövernattning med skolan. Jag hade jätteont i magen (som vanligt) men annars var det roligt. Skolavslutningen blev min mardröm, satt i kyrkan och skämde ut mig, hade så grymt ont. Istället för Furuvik så blev det akuttid till sjukhuset. Jag var på sjukhuset fyra gånger utan att de brydde sig. Den värsta dagen i mitt liv inträffade, she became an angel..
Jag åkte till Uppsala och Mojje satt bakom mig på kinaresturangen (status). Jag åkte till Idre och fjällvandrade, en underbar upplevelse och grymt fina bilder i kameran! Jag tog första doppet i sjön och åkte till Borlänge badhus.

   Juli hakade på trenden och det började med begravning. Åkte sedan till Göteborg och var där i en vecka, trevligt och massa solsken! Jag färgade håret rött och åkte till Estland på semester med min familj. Mailade till Kishti och vi började skriva med varandra (hon är underbar hon). Jag tog med mig Evelyn till min stuga och vi åkte över till Åland. Emelie följde med mig på bilbingo - ingen vann och jag blev arg. Det tyckte hon var kul. Jag hade BECKmaraton med Evelyn och Larsh, vi kollade på film i nästan ett dygn. Jag och Ida kollade på Idolfilmerna nästan varje kväll.

  Juni, Juli, Augusti - träffade Jessica på facebook. Hon var (är) en bra tjej! Jag köpte en ny dator och gick på disco med Evelyn. Jag bowlade i nya bowlinghallen, ännu ett bevis på att det inte finns någon talang inom det ämnet (haha). Skolan började och sommarlovet var över. Jag gick på bio på nya Beck och gick också och dansade rumpan av mig på insparken. Jag beställde biljett till min andra Winnerbäckkonsert.

   September började och jag åkte än en gång till sjukhuset på grund av min mage, ännu ingen åtgärd. Åkte till Laviken och den helgen blev flopp för min del. Jag "sprang" en mil och skulle färga bort det röda i håret, men blev orange... Slutade med att jag fick slänga i mörkbrunt också. Blev bra resultat. Jag började på konfirmation och skaffade löshår. Pluggade som en (ursäkta uttrycket) kossa (!!) och åkte till Kupolen och handlade kläder. Jag gick på hockeymatch och köpte ny mobil. Gick och såg "Flickan som lekte med elden" på bio med Emelie, bra och inte lika hemsk som första. Jag fick gå till skolläkaren (för magen..) och fick ÄNTLIGEN se lite resultat, skulle leva helt utan mjölk i en månad och senare få åka in till barnkliniken - bra! 

   Och än så länge har det inte hänt något speciellt i Oktober månad.
Observera att jag utelämnade en del detaljer och att detta är en snabb summering över mitt år såhär långt (det kan också vara mycket sämre än vad det verkar nu, men hallå! vill ju inte tråka ut alla, även om detta blev en lång text och ni redan slutat läsa för längesen).



Tallinn



Stugan



Hockey



Photoshoot Micaela

   Det är lördag förmiddag och vad gör jag en sådan dag? Jo, jag sitter här framför datorn med självaste Lasse Winnerbäck i högtalarna och gymnasiesidor öppna över hela skärmen! Knas, tänker ni... "hon går ju bara i åttan än". Jo, det gör jag, men jag känner att jag borde börja fundera lite vad jag vill gå redan nu - jag har faktiskt ingen aning! 

   En sak är säker - jag tänker lämna denna lilla pluttstad iallafall. ALDRIG att jag blir kvar här. Allra helst så flyttar jag nog ner till Göteborg och går Mediaprogrammet på NTI. Bara ett problem - det ligger så fruktansvärt långt (~50 mil) bortifrån hemma och det känns ju lite sisådär att bara lämna allt och dra..  Men den skolan finns ju också i Falun som inte är allt för långt (~10-15 mil) härifrån.

   Samtidigt som Media är ett "säkert" val så vill jag ändå inte bli låst vid en, kanske två saker att jobba med, eftersom jag kanske inte vill leva i en känd värld.. Men då är det ju fantastiskt bra att NTI har ett program som gör att man kan säkra sina möjligheter att försöka komma in på högskola och så, för andra ämnen sedan! :)
(Jag är dålig på att förklara men om du vill veta mer kan du kolla på hemsidan)

Jag behöver ju inte bestämma mig redan imorgon, men snart så!
Vad ska du välja/vad har du valt?

PSSSSSSSStttt... Om det inte blir en ny blogg blir det snart en ny välarbetad design och jag ska rycka mig i kragen och blogga bättre!

Jag funderar på att lägga denna bloggen åt sidan och istället börja om på nytt, med en annan genre på min blogg, möjligen med en vän?
Någon som är sugen - eller gillar idén? :)
Denna blogg är ju lite oaktiv nuförtiden, det får ni skälla på skolan för.

Vi har gått ungefär en månad i skolan och jag är redan trött på den, så mycket att jag kan spy. Det gör mig illamående. För det första så trängs vi för många i en byggnad, med för några klassrum, för några lärare och för stora klasser. Nu är det kanske inte det som är mitt största problem med skolan. Nej, det är pressen.
Pressen man har, att veta att man nu har 3-4 prov tättintill varandra, låt säga 4 prov, 3 läxor och 2 läxförhör på samma vecka. Det finns ju inte tillräckligt med utrymmer i huvudet för allt det där, det säger ju sig självt.
Och fritiden, var tog den vägen? Jag har pluggat konstant i kanske tre veckor, det är mycket! Klart som *PIP* att man tröttnar.

Men det som upprör mig mest, det är idrott. Den största pressen ligger där, just för att jag hela tiden misslyckas. Kanske beror det på att jag
1 Har en dålig inställning
2 Inte vågar tro att jag kan
3 Inte tränar på fritiden (även om jag skulle vilja)

Eller också så är det helt enkelt för stora krav, att springa en kilometer kanske är ett rent .... för mig - men busenkelt för de andra? Det är kanske "normalt" att klara att springa det på tre minuter, eller också så är det inte att räkna med. Visst, kanske är detta en överreaktion men jag blir riktigt upprörd när man ska visa vad man kan, fysiskt. Jag har problem med det och jag har väl aldrig varit den sportiga typen (även om jag ibland önskar det) men det har inte varit något problem, jag har kunnat hänga med ändå utan hinder. Nu verkar det plötsligt vara på blodigt allvar, som om vi vore på träningsläger för elitidrottare? ELLER?
Jag har helt enkelt tröttnat på att alltid känna att idrott är en riktigt pain in the ass, att alla ALLTID är bättre än mig på det.

Nu kanske jag tar mig vatten över huvudet här, kanske inte.
Men en sak är säker - har iallafall skrivit av mig nu och kan kanske koncentrera mig och börja äta eller något, har blivit mycket lite sådant idag. Annars blir det väl plugga skallen av sig som vanligt.

Uppskattas ljuset?

   Det är bra att må dåligt.
Det må låta idiotiskt, det må låta förbaskat ointelligent men det är sant.
Det är inte förrän man levt i totalt mörker som man lär sig att uppskatta ljuset igen.

   Om vi inte mår dåligt, hur vet vi då att vi mår bra?
Det är bra att ta tag i sitt liv, att rycka i den där kragen jag nämnt ett antal gånger - just nu har jag gjort det och jag är stoltare än någonsin.
  
   Man ska vara glad över sig själv, det är viktigt att tycka om sig själv - man ska ju trots allt stå ut med personen hela livet!
Det har ju jag kommit underfund med, ska leva upp till det numer.

Som en klok person sa:

"Man kan inte vara bäst på allt, men alla är bra på något!"

   Det är så sant, och så otroligt enkelt att glömma bort.
Det är mitt motto nu. Jag tänker inte låta mig själv klanka ner på den bra människan jag faktiskt är.
Det vet jag egentligen, innerst inne!